Efter en Berlinweekend med en massa svepande filmsnuttar och massvis av fotande kring allmäna platser, monument, turistsevärdheter – med andra ord tänkbara mål för (högerextrem) terrorism – kändes det aktuellt att skriva lite om NSA:s preventivmedel mot terrorism.
Med tanke på vad som hände i Bryssel 24/5, och i EU-valet, är det långt ifrån otänkbart.
(I en fruktansvärd och oväntad Shyamalansk tvist är Denkmal für die ermordeten Juden Europas inte bara ett imponerade monument – det är också en rak skyttekorridor på 19 000 kvadratmeter som är perfekt designad för ett urskiljningslöst massmord. Men berätta för fan inte det för någon.)
Men, det jag ville komma till var det här:
Läste du i förra veckan att ”Den amerikanska signalspaningsmyndigheten NSA har de senaste åren samlat in enorma mängder bilder på ansikten från Facebook, e-post och videosamtal”, men inte riktigt förstår varför den amerikanska ”regeringen och den privata sektorn investerar miljardbelopp i program för ansiktsigenkänning”?
I ett ambitiöst försök att förklara detta för sin far skrev en vän ett enkelt och lättbegripligt exempel på sannolika användningsområden för denna ansiktiga massinsamling:
”Terroristerna Tali och Bananarne söks av NSA. För internationell säkerhets skull, olja eller massförstörelsevapen. Någonting hemlighetsstämplat och ovetbart från allmänheten, i alla fall.
Medan NSA inte vet hur Tali ser ut men har ett avlyssnat samtal mellan Tali och hans brorsdotter Oskyldia, har de ingen röstupptagning men däremot en gammal häktesbild av Banarne från när han protesterade mot USA vid ett universitet i Prag hösten -89. Underrättelseuppgifter NSA har inhämtat – vanligtvis själva och utan insyn även här – säger att Tali och Barnarne, medlemmar av den fruktade organisationen al-Kebab, planerar ett terrordåd mot en amerikansk storstad.
För att fånga Tali och Banarne lägger NSAs analytiker in parametrar i sina system (något som är lika enkelt som att surfa på Facebook) som säger ”Tali och Banarne är eftersökta, X mycket resurser vill vi lägga på att hitta dem i den regionen Y,” där X resurser är hur vid sökningen ska vara i fråga om system och region Y är allt från ett rum upp till Jorden. En av dessa parametrar kan vara att så fort Tali:s röst hörs över något som helst medium i Terroristien så ska information om spårningen överföras (per automatik, innan en människa ens hinner reagera på att saftblandaren blinkar rött) till det lokala CIA-kontoret i Terroristien.
Banarne däremot, han vet bättre än att prata i telefon med brorsdöttrar så att hans röst kan uppfattas av avancerade ljudigenkännings-algoritmer och spåras med miljarddyr lokaliseringsutrustning över hela världen. Banarne pratar inte med någon, varken över telefon, Internet eller ens i verkligheten – så paranoid är han. Innan terrorattentatet tänker Banarne att han måste fylla på med energi, så han går ner till fruktståndet som ligger precis bredvid motellet han bor på. Eftersom han är eftersökt av NSA och i princip samtliga polisväsenden i väst har Banarne redan tagit reda på var alla CCTV-kameror sitter i området och han bär alltid keps så att han inte kan uppfattas av en spionsatellit om han skulle titta uppåt.
Men mitt bland trängseln i storstads-USA, upptagen med något så kortvarigt och trivialt som att välja ut en god frukt, kan Banarne omöjligt se kvinnan som fotar sin son med mobilkameran i hans riktning. Banarne är omedveten om det, kvinnan är omedveten om det, frukthandlaren är omedveten om det. Men där är han, HD-upplöst på bara några meters avstånd, identifierad på sekunden av ansiktsigenkänningsalgoritmer som söker av bilder inhämtade från replikering av Facebooks datakluster i realtid sedan mamman laddat upp bilden privat för familjen i albumet ”Semester New York City 2014.”
Senare under eftermiddagen sätter sig kvinnan till ro framför TV:n och ser på nyheterna att rättsväsendet gripit två terrorister misstänkta för att ha planerat terrorattentat. Hennes son skrattar åt al-Kebabskägget på TV:n och frågar: ”Mamma, hur kan de alltid veta var terroristerna är?” Kvinnan öppnar munnen men stänger den lika snabbt igen. Efter en stund säger hon: ”Det vet jag inte. De bara vet.”
Addendum: För den som läst något annat än marknadsavföring på högskolenivå kan man också förklara NSA:s lilla hobbyprojekt så här: Vi bygger ett informationsteknologiskt Panoptikon, där medborgarna både är fångar och fångvaktare.