Medan hagasofen inebrierar sig systematiskt
konfabulerar konvulsioner över midnattsnationer
och andra frustrationer kacklar de tidsbundna ur sig
mer giftig dynga för att bestraffa
eller avskaffa sina medmänniskor.

De svagsinta har börjat bubbelbabbla
de väntar på att himlen skall falla
ropen skallar för eftersatta avkommor
riksspermabanken höjer räntan på kromosomsparande
de söker nya teknologier som lämpar sig
för stridsföring mot universums essens
ett überambitiöst allfrontskrig
långt mer omfattande än forntida lustgårdsliv.

De som inseminerade drömvärlden med excelblad
fruktar nu att de kommer att ställas till svars
för sina brott mot mänskligheten
deras solipsistiska paranoia materialiserar
en oförättegång medan tiden tar sina imbecilla lilla kvantsprång
vi stämmer upp i en urschreisång
som bryter ner kroppar även om de inte erkänner
den fysiska verklighetens maktanspråk.

Hur kan människan besegra något så
något så obegripligt mycket större än sig själv?
Vi kedjebrevbombar sönder
den aprikosmiska bakgrundsstrålningen
med antimateriella vapensystem
ödets nyck styr statens politiska tryck
vi samtycker och förtrycker
vår passion är vår depression.

Solens rike stångar sig igenom fållan
och sållar vagnarna från vettet
skrämmer marknadsanalytiker från vetet
vallar hem dem till värdelösa statsobligationer
medan världen vänder och sakta vrider sig
vaken till dess värme
solen släper sig över tidshorisonten,
kunskapshungern rycker i trådar.
För det viktigaste är inte hur vi ser ut utan hur vi ser ut.
(dvs. möts den kalla handen med värme i ett termodynamiskt empatiflöde?)

Det tog lång tid, längre än vad det borde ha gjort
men nu har hon sett de sanningar hon behövde se
så hon stannar vid varje avfart på den neurologiska motorvägen
för att erbjuda en tår till de framtider som aldrig kommer att vara
en stillsam elegi för de bifurkeringar som väljs bort
till förmån för fortsatt framfart i högre hastigheter
mot livslockande solsystem.