Kvantsyfilitiska fysiker i delirium skapar lebensraum
medan klöver dam sliter sönder Rupert Muldoons imperium;
media är en fantastisk lyssnare
men konfabulerar också det som inte borde berättas
dels för att förbättra narrativ men också för att liva upp
allmänhetens vardagsliv och förstörörelser.
De har sett livets allra bräckligaste ögonblick
(alla denna hjärt(s)kärande vackra meningslöshet)
så att ditt hjärta dunkar av smärta
plötsligt obegripliga tårar
som faller på sitt eget strupgrepp.

Kulturella myndigheter beskriver fiktiva familjeliv
genom återkommande ”episoder”
memetikstatistik är opinionsbildande
tidsförskrivkrampen blir vanebildande.
Mentalister kastar syra i ansiktet på oförsiktiga gatubarn
det finns inget kvar i denna värld att lära sig utom död;
det finns alltid en baktanke
det finns alltid en skruv som kan dras åt
våra sociala liv är parafraser av livshistorier
vi faller och vi snubblar
kravlar fram över den blöta marken.

Vår virala skadeglädje är en empatiövning
(sluta prata om dig själv hela tiden!)
jag tar min dagliga dos Dystopin
tittar svartsynt på allt omkring mig
vem kan lära sig nya språk bland allt detta neologistiska Babbel?
I forskningsforum frågar sig futurister hur människan flyger år 2050
”i luften” bonnmåttar domedagsprofeten
men hans skratt är färgat av oro
för de återvände som kungar
besatt dessa tronar av kranier
i hallar där deras fotsteg fortfarande ekar
trots att det inte finns en själ där
de stryker längst med väggar
väser mot förbipasserade
så att de slutar att vara roade
och blir istället smått oroade;
vi är små men elaka
vi är gamla men unga.

Världen är som midvinternatten
kall och hård
men samhällshistorien rör sig i klader
myriader av ambassader
så det gäller att kunna läsa mellan deprimerande rader
för den som hinner finner små glädjeämnen
i vardagens blandfärsade tristhet
det går framåt i tabula rasande fart.
Reproduktioner av verkligheten
i verkligheten
där vetenskapliga framfall och framsteg
kommer att skapa mårrandagens tongivande akademiker.
Det är lågan som plågar
den låga som vrider tillbaka tiden
till det pleistocena paradiset
där handtag som fungerar utan mänsklig hand
lämnar fotavtryck i snön.

[långt senare:]
Två perfekta principer förlovar sig i vårsolen
den utsökta koreografin överträffas enbart av den kalligrafi
som tecknas i deras leenden när de ser på varandra:
Alla älskar ett bröllop! Förhoppningsvis är det
början
på slutet.