Blåblodiga varulvar ylar gråtfärdigt
under måndagens kalla vintersken;
de känslostormar sönder alla pälsaffärer i stan
medan levnadströtta nattarbetare skriker i investeringsrabies.
Blodstänkta haklappar beslöjar giriga ansikten
känslosamma kundvagnar skriker efter fyllnadsgrad
kroppskomplex byggs och rivs i memetisk desperation
alla radiostationer spelar de mest impopulära låtarna
för att vi ska komma ihåg, för att vi aldrig ska glömma
vem det egentligen är som bestämmer i en demokrati.

Hemofober svimmar i slakthusen;
omständigheter dikterar den litterära tolkningen
(och befolkningen som helhet
är jämt ställda och förstår inte
världen vi försöker överleva i)
för om vi kan inte berätta;
hur skall vi kunna överleva på andra planeter?
Brottstycken utan samtycken
likhetstecken eller friskhetstecken?
det liggs i släkten till allas förfäran
tills tidsrymden
bara försvann
alla gör vad de kan men det är inte tillräckligt.

Vi visar vår besvikelse
genom fåfänga försök att PanAmma digniteter
men ögonen förråder våra sammanbitna leenden
som förfördömer livets alla skeenden;
det finns ett hjärta genom hålet
en kamel som vänder nyckeln till porten
(men det jag säger är inte vem jag är)
vi upptäcker oss själva genom
den akademiska världens kartläggande
av det prisma som i pulserande välvilliga vågor
spridit lux humana.

Men det räcker inte för hennes ömma fötter i sanden
vid solnedgången drömmer hon vidare genom tårarna
förhoppningarna rinner ur med sädesvätskan
de skriker ur sig livet strax innan de damsugs upp –
stöveltrampade av den materiella verkligheten.
En stund i tiden som flyr
en extern verklighet som transmuteras bort
med hjärnans övermänskligt osynliga händer.
Men hjärtat glömmer inte!
Under de tysta timmarnas epok
hörs snörvlande ljud från sovrummet
tårarna är tyngda av dåligt våldsamvete
hennes ohållbara självskadebeteende
bevisar att det inte bara är tiden som lider
mot sitt slut.