Jazzålderns starka immunförsvarsreaktioner
bieffektar sig förbi utvärderingsfasen
de dagdrömmer sig hela vägen
in i de falnande vardagsrummen
till platser som fylls av hopplös sorg
så fort de arbetande kommer hem.
Den blodslinje som betygsattes av IG Farben
bär sorgen vidare genom generationerna.
Inget väntas bli bättre innan alla är döda
bortglömda och beskattade,
den glupska världen sväljer den ena
beska medicinen efter den andra.

Men så plötsligt lyser tankevärlden igenom
som solglitter i det oansvarigt stora vinglaset
en stunds respit från omvärlden och dess välvilliga krav
lika ut sökta som dagen är tvång.
Ibland vaknar de
återupplever fruktansvärda minnen från tidigare liv
som fortplantat sig bakom de sk. vännernas ögonlock
i deras glansiga blickar
från deras håriga säckar
under deras klåfingriga naglar
som cancersvulter i struphuvudet –
eller som (något han vet alltför väl)
neuroblastom i empatimodulen –
det osympatiska nervsystemet hyller dödskemisterna
så en liten stund av glädje i detta här och nu
är inte så illa för den lilla människan
du vet, inte ens solen kommer att leva för evigt.

Den svimfärdige kommendanten skriver ut sig själv för att simma i bäckar
på flodbottnen glimrar ero-derade stenar i det hypnopompa solskenet
överläkaren hyr hemtrevliga semesterstugor i fjällen
medan folkhemmen (trans)emigrerar sin kognition
till andra ställen och digert försöker förtjäna sina uppehällen.
Det är under dessa panromantiska episoder han drömmer;
han ser chimärer och tidsresenärer förpesta atmosfären
han förfäras av sitt habegär och svär att plocka isär
livets minsta beståndsdelar för att kartlägga funktioner av onödigt lidande
(neuroblastom utgör cirka 6 procent av all barncancer)
Alla atomur i världen har stannat och visar 52:26:66
världsalltet rinner likt vatten mellan hans kupade händer
han väntar på händelsen
med händerna i bäcken
ser han horisonten
himmel och jord som appositioner
en grå massa ur hierarkiska ambitioner
en luktlös och färglös framtid;
han berättar för barnen hur nervgas fungerar.