I pluskvantperfekta töcken av hypnopompa hallucinationer
håller människor händer och halvdrömmer om världens slut
den stora drömmen nalkas och världen börjar skalas eigenblau
men ser mitt öga något annat än det jag ser?
Den kroppsliga kod som ristades in i nervbanornas minne
dolde ett chiffer som nu vrider kodlås runt kommande intentioner
”avsaknad av symptom är ingen anledning till utskrivning”
genomkodade cellskapsspel uppgraderar familjestunden
pater skriver autobiografiska insändare om gängkrig till globaltidningen.

Ett matt sken från de vanliga arbetsföra associationerna
vittnar om den handpåläggning som klassas som sexuellt ofredande
polydextrosa spökhänder smeker den sömnlösa kroppen
Ruiner av fördömda civilisationer funna i Gobi!
ludna förhoppningar svamlar i mentala gränsvärden
du har aldrig varit så inne i dig själv som du kommer att vara
där transkriberade monologer från postsokratiska oftalmologer indikerar
att omänskliga mediciniska experiment genomfördes i det svarta slottet
det sägs att de en gång hade ett kollektivt medvetande.

Guden ropar sitt eget namn som studsande stavelser bland barrträden
med öppna ögon delger hon sin uppgivenhet för världen
hon tror att trötta händer klappar för att höra sig själva
längtar efter en medvetslöshet som leder till erfarenhet.
Synkoperad systematik som föreställning, en tivolimentalitet
som bygger sandslott istället för vindturbiner medan fågelflockar
besatta av satan väver oheliga mönster av kött över himlen
hon mediterar över världens oskuldsfulla geometri
naturens givna lagar som blickar ut
i sitt observerbara universum.

De dimhöljda bergens överspekulerade synvillor bortser från
den Bataanska dödsmarschens trötta muskler med iskyla;
från ravinerna ekar stora ord för små drömmar
men liksom gudarna tycks de långt borta.
Sakterliga spatserar sekunderna framåt och förverkas
för evigt förlorade i det som varit
och alltid kommer att ha varit
det finns mer än vad vi ser
och vissa drömmar
har faktiskt lyckliga slut –
vissa pupiller
blir till fjärilar.