Pensionssystemet har utholkats
en systematiserad gravplundring
som vi hoppas att de döda förlåter
detta blinda raseri närmar sig hotfullt
under livet gränslar vi alla värden;
inorganisk materia sänder skadeglada tankar
till en värld den inte förstår
en neotenisk avart som en analogi
för vårt eget skräckfyllda hat inför den ofattbara kylan.

Vi efterföds och återföds och slaktgöds i valhallar
vi går på glödande kol 14 och filentropiska sjukdomar
vi oordnas och samordnas i förunderliga konstellationer
den allians av mikroorgasmier
som utvecklats till en kategoriserad helhet
genererar en autoskopisk depressionsillusion.
Det var trevligare när jag såg mig själv inifrån
men nu kan jag inte ta mig in igen
Hjälp! Jag kan inte ta mig in igen, för helvete, jag kan inte ta mig in igen!

Allt har blivit sandkorn som blåser bort i vinden
två själar som nöts ner av tiden allt vad det lider
det svider när den gnider och vrider
vänder oro med hullingar och tänder bränder
som sprids som könssjukdomar
kisande ögon åtrår sin nästas egen dom
habegär leder till allmän misär –
alla svär att det blir bättre snart
en morgondag som aldrig kommer
för vi hör inte om vinden blåser
vi förstår inte vad vi ser
vi förstår inte hur vi mår
eller på vilken sida livet vi står.

Förhör och häpna! Mina näpna
händer kramar ruttnande artfänder
på en plats där alla sinnen smälter
samman där ljus och ljud dansar
runt en korsfarao mummifierad
i en zenbuddistisk kokong
vi är inte vad vi tror att vi är.