Jag skulle börja på en skiss till ”Gamla Sverige”, en närframtida sci-fi där klipska blockpolitiker har skapat ett reserverat för missnöjda socialkonservativa så att de i lugn och ro kan återskapa sin helyllesvenska verklighet där de vuxna jobbar på fabriken, blir fulla på krogen och tittar på ”Så ska det låta!” medan ungdomarna kör trimmade moppar och hänger vid Sibyllakiosken. I utbyte mot att få flytta till denna helsvenska idyll avsäger de sig sin rösträtt.

Jag lekte med tanken på en Den nakna solen-form, där en något excentrisk mordutredare tvingas besöka Gamla Sverige för att lösa mordet (skämtsamma deckarpasticher är en vouge just nu), men beslutade mig att historien inte var stark nog för att bära en hel roman, i alla fall inte utan en sidohistoria som jag för tillfället inte är intresserad av att berätta. Tyvärr är idén också för komplex historia för att bli en (bra) novell. Eftersom jag hellre skriver bra än dåliga noveller får idén får ligga i malpåsen ett tag till.

Men det fick mig in på ett annat spår, nämligen vår fenomenala förmåga att förvirra subjekt och objekt. Vi kan utan problem objektifiera människor och dehumanisera hela grupper, gärna samtidigt som vi förmänskligar abstrakta koncept och förälskar oss i objekt. Det är del av den ständiga epistemologiska kamp som vi för mot världen, där vi ständigt flyttar gränsen mellan vad som är verkligt och overkligt, vad som är naturligt och artificiellt, eller vad som är mänskligt och vad som är omänskligt. Konsekvenserna av denna dragkamp är svåröverskådliga, föränderliga och därmed givetvis intressant för spekulativ fiktion.
Fortsätt läsa Nya tankar i Gamla Sverige →