Gynolaterna spelar i pansardivisionen
du kan tro att de är fruktade på bortaplan
för de är inte alltid så trevliga mot sina älskarinnor
utan berättar för alla som tvingas att lyssna
exakt hur många sekunder det går från det
att strupgreppet kopplades tills dess att hjärnan
oåterkalleligt stänger ned –
på ett rent osportsligt plan är de
männen som alla män borde vara.
De tror att hammaren skall skära som knivar genom hälsenor
en ohygglig upplevelse som män skadeglatt önskar varandra helt casual
men när aristokratiska händer griper skalpellen ber det vassa bladet
avartigt om ursäkt för vad som skall hända härnäst –
avkomman blir påkommen och flyr synfältet.

”Medborgarna är själva ansvariga för sin själsliga utveckling”
basunerar Domedagsbladet vilket får de mest drivna virrpannorna
att asgarva ut en liten bit lycka för sig själva.
Ja, det är klart att det handlar om rasism!
Men den fosterlandsfascination
som är resultatet av den
dividerade egokonstruktion
som inte längre har några kopplingar kvar
till den värld som en gång var
är blott en parafil fras av geopolitiska mönster
som öppnar fönster till ohyggliga verkligheter
vi är tyngda av vikten av våra beslut
i ett ljus som bländar oss
för att förlora oss själva
i ensamhet.

I den nya världen kommer bröstfixerade spädbarn
att bekänna färg och gräva ned sig i den benmärg
som de nyss slitit ur moderns sjukt heta
men snabbt falnande kropp
När alkoholen har ätit sig igenom det sympatiska nervsystemet
bildat en liten abcess av förakt
paradigmatiskt paradoxal och pragmatiskt pervers
stirrar den omättligt nyfödde på de vita låren;
vissa dricker för att minnas
andra för att glömma.

De som sov sig igenom sexualundervisningen i skolan
söker en strypsexsolipsism som samvetar ut samlagsmöjligheter
medan en autoerotisk tankevärld drömmer om sommaren
om blommor och bin och den transfererande euforin
som skär isär mentala chimärer som besvärar och besvarar
behovsfrågor som samhället varit oförmöget att tillfredställa.