Arkitekturens litterära övergrepp bygger rymdskepp
en svindlade förminskning av de som ser ut som myror
den frälsning som slingrar sig igenom verklighetsuppfattningen
tonbedövar den tonala dimman som ligger tjock
inte ens hennes utkarvade korpgluggar kan se den framtid
som kättarna hävdar manifesteras på den andra sidan.

Alla tror att de vet vad de fantastisk lockande ljusen är
men bara de mensöverskridande männen vet vad de innebär.
En omänskligt kall kraft som sliter dig från säkerhet –
hon vet att dimman kan dölja aspekter av andra verkligheter
som von Neumanständiga folk inte lägger någon tankekraft på
det lockar förstås henne att frisktvågat in bland irrljusen gå.

Norrskenen dansar som sirener och deras synestesiastiska locksång
kan förvrida även de fromma sinne och svartmagiskt släpa iväg
människor med gråten i halsen och fingrarna i fittan, mot andra varelser
som inte är vätedioxidbaserade och aldrig kan känna köttslig njutning.
Men vem vågar anklaga den som älskar?

Amorösa hydrofiler överför livsvätskor i tysthet, en lek som har pågått
sedan en tid innan dimman fanns. Det finns ingen säkerhet utan kärlek
och vattnet måste flyta genom alla människor. En blöt samhörighet
som utgör den eviga biologiska re-iterationsmaskin
som marknadsvillfördes kärlek.
De som följer irrljusen försvinner och kommer aldrig tillbaka
de stannar på andra sidan och i svaga stunder fuktar och fruktar hon
att de stannar inte för att de måste – utan för att de verkligen vill.
när dimman smeker tröstande hennes daggstänkta hud
lovar den att förgöra alla ting som inte är av vatten.
Hon står ensam kvar.

Dimman är säkerhet
dimman är trygghet
dimman är den efterlivmodernatur
som utgör världsalltet
det finns inget mer
för folket i dimman.