”Klagosång under landsflykten”
Vid Babylons floder satt vi och grät och tänkte på Jerusalem. I pilträdens grenar hade vi hängt upp våra harpor, för hur skulle vi kunna spela och sjunga i ett främmande land? Ändå krävde dessa plågoandar som tagit oss tillfånga, att vi skulle sjunga Sions glada sånger för dem.
Om jag glömmer dig, Jerusalem, så låt min högra hand glömma hur man spelar harpa. Låt mig aldrig kunna sjunga mer, om jag inte älskar dig mer än något annat. Herre, glöm inte bort vad dessa edoméer gjorde den dagen när Babylons arméer intog Jerusalem. Jämna den med marken, skrek de.
Babylon, du vidriga monster, du ska förstöras! Och lycklig är den som får ge igen för allt du gjort oss. Ja, lycklig är den som tar dina spädbarn och krossar dem mot klipporna!
Det jag tar med mig från historien är att det faktiskt funkar att skriva protagonister som under sadistiska glädjerop massmördar barn i missriktad, men rättfärdig vrede. Rent dramaturgiskt skulle man kunna tro att sådant fick läsaren att lägga ner boken, men i praktiken verkar det funka skrämmande väl.