Som serietecknare måste jag inleda med att säga att jag villkorslöst fördömer terroristdådet i Paris. Det kan tyckas vara naturligt att inleda med det, men villkorslösa fördömanden har varit en förvånansvärt ovanlig reaktion sedan i onsdags eftermiddag.

Efter massakern på Charlie Hebdo står det klart att vi återigen tänker låta två yrkeskriminella med en lång historia av utanförskap, fängelsestraff och narkotika få representera en mängd olika trosinriktningar, etniciteter och nästan en fjärdedel av världens befolkning i alla våra länder, bara för att gärningsmännen säger sig göra det. Det är helt enkelt inte sant, så nog om det.

Men uppenbarligen måste jag ändå börja med att stipulera det, eftersom det tydligen är så folk resonerar efter sådana här händelser, och det verkar inte som att vi är i närheten av en förändring till det bättre – de senaste dygnens idioti har onekligen bevisat det. Framtiden verkar aldrig vara så långt borta som när folket får komma till tals.

Det finns förstås många möjliga saker att diskutera i denna överjävliga attack, men bortsett från alla de som snabbast möjligt försöka plocka politiska poänger genom att anklaga andra för att försöka plocka politiska poänger, är det som verkligen stör mig är skämsvänstern. Som serietecknare tycker jag det för jävligt hur skämsvänstern förminskar och ursäktar ett massmord för att de inte gillar delar av en tidning som de aldrig läst.

Innan jag börjar dela ut skam, låt mig först avgränsa en aning. I resten av texten kommer jag helt att bortse från:

• Det osmakliga faktum att den politiska högern har fått en försenad julklapp och nu vädrar blod.
• Att hela Europa kommer att lida politiskt, ekonomiskt och demokratiskt för det här.
• Det faktum att gärningsmännen inte är gripna än.
• Att Björn Söder skämde ut sig genom att låta ett internetmeme utgöra hans kommentar, istället för att uttrycka sina kondoleanser som en vettig politiker.
• Att rysk media sägs hävda att CIA utfört dådet och de äckel som tyckt att mordvideon utgjort bevis för en false flag.

Så, åter till den svenska ankdammen: Vilka är skämsvänstern? Ni vet, de som börjar heja på psykopatiska högerextremister så fort tillfälle ges för att vinna vänsterpoäng. Ni vet, de som anklagar en vänstertidning för att vara högerextrem, trots att den nyss attackerats av högerextremister. Ni vet, de som säger att allting är politiskt, men samtidigt säger att det inte finns gråzoner. Ni vet, skämsvänstern. Låt oss titta på ett exempel som har stört mig i över ett dygn nu:

Bortsett från de uppenbara faktafelen (”Sveriges stora tidningar”, ”helvit redaktion”, ”antisemiter”), den självglorifierande tonen (som förvisso hör till) och att det blir pinsamt uppenbart att skribenten aldrig läst tidningen i fråga, så finns det något långt mer bekymmersamt i resonemanget, och det är vurmen för högerextremister som tydligen ligger latent inom skämsvänstern.

Folk verkar tro att de kan försvara muslimer från omotiverade hämndaktioner genom att visa sig duktig och politiskt korrekt. Det hjälper inte alls. Du försvarar inte muslimer genom att försvara massmord: Du försvarar muslimer genom att konsekvent fördöma massmord. För om inte muslimer försvarar massmord, varför skall då vänstern tvunget göra det i deras namn? Nu är situationen givetvis inte så enkel. För det handlar som jag sade tidigare handlar diskussionen om ”islamism” och ”muslimer” för att vi låter den göra det. Men vad det egentligen handlar om är psykopater, och vår oförmåga att kalla dem för högerextremister så länge de använder religion som svepskäl är vad som försätter oss i den här spegelhallen av kognitiv dissonans.

Man kan sammanfatta skämsvänsterns dubbelmoraliska råd för serietecknare med följande: ”Om man klär sig i de teckningarna får man skylla sig själv om man blir mördad.” Man kan anta att när en svensk satirtidning (som t.ex. Galago) blir angripen av högerextremister kommer skämsvänstern säkerligen att stå redo att svartmåla och skuldbelägga de skadade och döda (även om de givetvis kommer säga att det är FRUKTANSVÄRT att ett dussin människor blev mördade).

Själva skuldbeläggandet och misstänkliggörandet av offret är inte bara intressant, det är också ytterst välbekant. Det använder plötsligt samma socialkonservativa, offerklandrande skitargument som de vanligtvis är så glada att förkasta när det passar deras politiska syften:

• Serietecknare som klär sig provocerade borde förvänta sig att straffas.
• Serietecknare som druckit för mycket och visat dåligt omdöme förtjänar att straffas.
• Serietecknare har bara rätt att uttrycka sina åsikter på normativa villkor.
• Serietecknare har sociala skyldigheter som alltid väger tyngre än deras konstnärliga frihet.
• Serietecknare har ett ansvar för att inte utmana etablerade, patriarkala strukturer.
• Serietecknare måste alltid visa respekt för andra människors idiotiska åsikter, i synnerhet för högerextremister som vill mörda dem.

Skämsvänstern har tydligen ett enormt otillfredsställt behov för offerklander, av att se offren som ”de skyldiga” – så stort tycks behovet vara att det går alldeles utmärkt att ta högerextremister ”lite grann” i försvar bara för att kunna svartmåla några satiriker. Bortsett från den tråkiga inskränktheten, det skuldbeläggande dubbeltänkandet och de intellektuella självmålen är det förstås moraliskt helt åt helvete. De som tycker så här representerar inte vänstern, och borde heller inte få kalla sig vänster. (Trots allt, några få moraliskt bankrutta, våldsvurmande fanatiker är inte representativa för ett mångfacetterat, pluralistiskt system).

Trots allt försöker inläggsförfattaren säga att man inte borde publicera rasistiska nidbilder (utanför sin kontext, eftersom de då riskerar att exemplifiera Poe’s Lag), men vad det slutar i är att hen försvarar högerextremister i syftet att förebygga rasism, vilket är en lika absurd som paradoxal slutsats.

Det skall erkännas att jämförelsen haltar en aning. Självklart gör den det… Än så länge. Du vet hur man brukar säga ”först kom de för judarna, men jag sade ingenting, för jag var inte jude”? Vad jag hör är en skämsvänster som säger ”först kom de för satirikerna, men jag tycker faktiskt att de inte borde ha provocerat psykopatiska högerextremister på det viset och de får skylla sig själva.”

Can't sleep tonight, thoughts with my French cartooning colleagues, their families and loved ones #CharlieHebdo pic.twitter.com/LqIMRCHPgK

— David Pope (@davpope) 7 januari 2015

Hur mycket måste serietecknare egentligen självcensurera för att inte riskera att kränka högerextremister? Vet du hur mycket som (varesig de är religiösa eller politiska) högerextremister finner provocerade?

Men, när den siste tidningsredaktionen provocerat för sista gången kommer högerextremisterna att vända sig mot andra saker som de finner provocerande. När de åskledare som satirtecknare är väl har mördats/försvunnit/förbjudits, och skämsvänstern finner att de förbjuds ha åsikter om mänskliga rättigheter, kommer de då att hålla tyst? Eller väljer de ändå att ”provocera” genom att ändå förespråka mänskliga rättigheter för minoriteter (de kanske rentutav använder humor, som då automatiskt blir satir)? Kanske är det först då som de börjar undra varför de någonsin vurmade för högerextremister — oavsett vilken religion, politik eller maktstruktur de säger sig representera. Skämsvänstern anser tydligen att ingen har rätt att förbjuda dig, tysta dig, mordhota dig eller på andra sätt göra dig maktlös, förutom militanta högerextremister. Och det ursäktandet är inte bara ogenomtänkt och rasistiskt. Det är också hjärtskärande förtvivlande.

Please, RT! #CharlieHebdo attack has another victim! Via @MiddleEastMnt #ParisShooting pic.twitter.com/PNesB88POL

— Carlos Latuff (@LatuffCartoons) 7 januari 2015

Men nog med hopplöshet! Låt oss sluta cirkeln av ironi med att titta på följande förmaning, som Charlie Hebdo fick förra året:

Last year a former Charlie Hebdo writer, accusing the editors of indulging racism, warned that “The conviction of being a superior being, empowered to look down on ordinary mortals from on high, is the surest way to sabotage your own intellectual defenses.”

Den förmaningen förtjänar att upprepas. För visst, vi är inte alla Charlie. Jag är inte Charlie. Men jag skulle kunna vara Charlie. Skämsvänstern, däremot, kan aldrig vara Charlie, för deras ynklighet och undfallenhet för högerextremister övergår mitt förstånd och är sannerligen något att skämmas för. Men avslutningsvis vill jag återigen påminna om att några få empatilösa idioter som jublar över döda människor givetvis inte representerar vänstern som helhet. Och tur är väl det.

För att summera: 1. Ingen muslim skall behöva ”be om ursäkt” eller ”tvingas fördöma” detta dåd. 2. Varför? För att striden står mellan högerextremister och alla andra människor på jorden. 3. Därför borde ingen människa se högerextremism som ett lämpligt vapen för att bekämpa rasism.

Mer läsvärt: Why I am not Charlie. / CNN:s samling av hyllningar. This Attack Was Nothing To Do With Free Speech — It Was About War, samt Johannes Klenell (Galago) i DN.