Sommaren är slut, hösten gör sitt intåg och det är åter dags att slipa ner tänderna för att bitskt angripa omvärldens idioti. Det är tid att vara elak, det är tid att skaka liv i människor, det är en tid då man ska göra livet intressant igen. Låt huvuden rulla!
“All bad poetry springs from genuine feeling. To be natural is to be obvious, and to be obvious is to be inartistic.” – Oscar Wilde
En gång var poesi gränsöverskridande
men är nu blott en vardagsobservation
en bekräftelse av vardagslivets meningslöshet
en saga om vardagarnas glåmiga detaljer
ett sätt att berätta för läsaren att
författarens liv också är en livslång leda.
I dag är poesi oftast intet mer
än ett stycke prosa som låtsas vara fri
en mannekäng iklädd grälla färger
som är hopplöst fjättrad av intigheten
texten blir ett personligt varumärke bland andra
lika visionslös och uppmärksamhetssökande
som köpcentrumets neonskyltar
som alla historier om dig själv
den blir värdelös och ointressant
precis som du.
Genom dina egocentriska händer blir poesi
en kvävande, skengravid konstform
som stirrar ner i avgrunden
det är okej att du mår dåligt
det behöver du inte berätta
för mig, jag vet det alltför väl
men poesi kan skapa kognitiva maskhål
till universa dit vi aldrig annars färdas.
En annan värld är möjlig
men du kan aldrig nå dit
genom att prata om dig själv
hela jävla tiden
för ”du” (vad det nu innebär)
kan aldrig vara intressant
men dina rader kan vara det
varje stanza en potentiell uppenbarelse
om de inte handlar om dig
för som läsare har jag inget behov av dig
men dina ord kan ge mig syre
förutsatt att de berättar om något annat
än livets små besvikelser.